OBF-clinic
Jag jobbar alltså på en klinik "off-ship". Det ligger på samma område som deras egna lokala sjukhus. Så vi är i en egen byggnad tillsammans med Mercy Ships tandläkarklinik och något som kallas HOPE-center. På HOPE-center bor patienter i väntan på operation eller vidare behandling på båten. De kan även bo där i väntan på en sårkontroll eller liknande efter operation innan de får åka hem. Patienterna har ibland flera dagars resväg till sina hem och det är därför ingen mening med att de åker hem för att genast vända tillbaka till Mercy Ships för en sista kontroll!
Men jag jobbar inte där, utan på OBF-clinic :) Här tar vi hand om kvinnor som opererats på båten och kommer till oss efter att vi hämtat dem runt 2-3 dagar efter operationen. De har opererats för fistlar (gångar) i underlivet Och det gör att de läcker urin, och ibland avföring. Dessa fistlar uppkommer efter långa förlossningar som gör att vävnaden i underlivet dör och trycket runt urinblåsan, och ibland tarmen, blir för stort. Detta är väldigt vanligt i länder där det inte finns möjlighet till sjukvård och kejsarsnitt. Barnet dör oftast och ibland även mammorna. Pga högt tryck mot bäckenet där nerver och blod ska ner till fötterna är det även vanligt med "droppfot" hos dessa kvinnor. Så de har därför ibland svårt att stå och gå.
Det är ingen klinik med avancerade uppgifter som jag kanske är van vid från min avdelning i Sverige! Alla mediciner är i tablettform och det mest avancerade är att de har katetrar. Så handskas med dropp, nålar och patienter som blir knalldåliga på två sekunder kommer vara som bortblåst när jag kommer hem :)
Här är det istället fokus omvårdnad, trygghet och kärlek! Och det mest avancerade är att försöka sätta sig in i patienternas bakgrund. Jag visste inte riktigt vad jag skulle möta här på Madagaskar och det skrämde mig väl lite innan jag lämnade Sverige. Vad skulle jag få se och hur skulle jag reagera? Och det är inte det som jag trodde som jag nu reagerat på... Kliniken är jättefin och vi har alla grejer vi behöver. Alla får mat och vi har "vanliga" toaletter med rinnande vatten i kranen! Självklart ser jag hemlösa, hungriga och smutsiga människor på gatan. Och det är fruktansvärt att se, men det var jag beredd på och vet finns tyvärr i många delar av världen. DET som jag har reagerat mest på är konsekvenserna av att inte ha tillgång till sjukvård. Det är nytt för mig, att få se det på nära håll. Att en förlossning kan ta 3-7 dagar och att barnet dör inuti mamman och att sedan inte kunna få hjälp med ett kejsarsnitt och få ut det. Och efter detta fruktansvärda trauma börja läcka urin och bli utesluten eller själv välja ta avstånd pga dålig lukt och känna sig oren. Vissa kvinnor som vi träffat har läckt i 35 år! Dessa otroligt vackra och fantastiska kvinnor har varit isolerade stora delar av deras liv! Det är detta som blir så känslomässigt. De är så otroligt tacksamma och det gör detta jobb till det bästa i världen!
Jag har ju bara varit här en vecka än och vissa saker kommer bli vardag och det kommer komma andra saker som jag kommer reagera väldigt starkt på. Jag har skrivit upp mig på lite olika besök runt om i stan där vi ska besöka ett ålderdomshem, fängelse och hemlösa. Så vi får väl se hur det blir! Men jag trivs otroligt bra här med alla från Mercy Ships, patienterna, boendet och båten. Vi jobbar även med lokala sjuksköterskor och lär upp dem så de kan ta över kliniken när Mercy Ships lämnar Madagaskar. Och de personerna är fantastiska och duktiga! Vi har tolkar som hjälper oss med språket och de är otroliga! Kommunikationen mellan mig och patienterna kan göra mig frustrerad. Men ibland räcker det med kroppsspråk och en kram för att förstå! 
